White Sun

I den prisade nepalesiska filmen ”White Sun” gör regissören Deepak Rauniyar upp med den romantiska bilden av sagolandet med de snöklädda bergstoppar. Han ville berätta om ett krig som gjort djupa sår och ett folk som har fastnat i krångliga traditioner. 

Det har gått mer än ett decennium sedan soldaterna lade ner sina vapen, men livet i den lilla bergsnationen Nepal påverkas fortfarande av det brutala inbördeskriget. I tio år slogs monarkister mot maoister med befolkningen som gisslan, och freden har bara gjort livet marginellt lättare för invånarna. 

Deepak Rauniyar var tonåring när kriget började – idag är han 40 år. Han bor numera delvis i New York och delvis i Kathmandu, men varje gång han besöker sina föräldrar i hembyn 38 mil sydost om huvudstaden möter han färre människor på gatorna. 

– De unga människorna som slogs mot eller för kungens regim, eller som vägrade slåss, är antingen döda, märkta av kriget eller har lämnat landet av ekonomiska skäl. Med ”White Sun” ville jag visa hur Nepals förflutna ligger som en tyngd över nuet, säger han. 

Filmen lånar sin titel från den vita solen på Nepals flagga, och handlar om den före detta maoistkrigaren Agni, som återvänder till hembyn för första gången på tio år. Hans pappa har dött och ska – i enlighet med traditionen – kremeras vid floden av sina bägge söner. Men Agni och hans bror Suraj slogs på olika sidor i kriget och har inte försonats. I byn finns också Agnis exfru Durga och hennes dotter Pooja, och gatpojken Badri, som har förlorat sina föräldrar i kriget. 

– Jag ville föra samman tre generationer nepaleser: den äldre generationen, min generation och barnen som växte upp efter kriget, och tvinga dem att prata med varandra. Sådana samtal lider vi verkligen brist på i Nepal, säger regissören. 

Ur White Sun (Distr: SFF)

Begravningsprocessen får en tuff start eftersom traditionen förbjuder att kroppen lämnar huset genom dörren – i stället måste de trätande bröderna lyfta ut den genom ett fönster på andra våningen. Deepak Rauniyar förklarar att filmens handling är en metafor för den politiska situationen i Nepal. Den döda kroppen symboliserar den gamla konstitutionen och kungens envälde, som har förkastats efter tio år av inbördeskrig.  

– Precis som Nepal kämpar för att etablera en ny regering och konstitution, kämpar rollfigurerna i filmen med att få ut kroppen ur huset. De skulle kunna välja ett enklare sätt, men traditionerna får dem att göra livet svårare än det behöver vara. Det verkar som att vi nepaleser, i stort och smått, sällan väljer att göra det logiska. 

”White Sun” valdes ut som Nepals Oscarbidrag 2017, och har visats på 70 filmfestivaler runt om i världen, bland annat i Venedig, Toronto och Göteborg. Filmen har vunnit en rad priser och har – som första nepalesiska film någonsin – fått biodistribution i USA och Kina. 

– Många andra länder har gått igenom krig, och sett familjer slitas sönder av politik. Och det är inte bara i Nepal som vi är offer för våra ingrodda föreställningar. I USA är det många som håller hårt i rätten att bära vapen, trots att skolbarn dör nästan varje dag på grund av samma vapenlagar, säger Rauniyar. 

Ett centralt tema i filmen är kvinnors och flickors situation i Nepal. Agnis exfru Durga kämpar för att hennes dotter, som saknar en far, ska få medborgarskap och kunna studera vidare. Men för att det ska hända måste hon få en man – vilken som helst – att erkänna faderskapet. Deepak Rauniyar menar att kriget förde med sig en positiv förändring, att det skapade medvetenhet kring klass- och könsnormer. 

– Kvinnor som Durga är ett resultat av den medvetenheten och det normskiftet, och det ville jag dokumentera i filmen. Men medan en mor som Durga är helt kapabel att uppfostra sitt barn själv så tillåter inte vår konstitution att hon är förälder på samma villkor som en man. Det är skamligt! 

Inspelningen av ”White Sun” var en utmaning av episka mått. Under förarbetet med filmen drabbades landet av två kraftiga jordbävningar, som totalförstörde den tilltänkta inspelningsplatsen. Sex månader senare hade man hittat en ny by att spela in i, men på grund av dåliga vägar och bergig terräng fick filmteamet anlita tio personer bara för att bära elgeneratorn (en nödvändighet när man filmar i Nepal där elnätet fungerar dåligt, även i städerna). Kronan på verket var en indisk gränsblockad som ströp tillgången på gasol och diesel. 

– Vi var tvungna att laga mat över öppen eld och köpa bränsle på svarta marknaden som vi smugglade till inspelningsplatsen. Vissa av de äldre skådespelarna kunde inte gå utan fick bäras över bergen. Det var helt klart en utmaning. När jag ser tillbaka så känns det som att vi var spritt språngande galna – men det vi gjorde var nödvändigt för filmen. 

Den nepalesiska filmkonsten är ung, det var först i samband med demokratiseringsprocessen på 90-talet som landet fick en egen filmindustri. Och fram till alldeles nyligen bestod Nepals filmutbud mest av breda, Bollywoodinspirerade underhållningsfilmer. Den digitala tekniken har nu gett unga filmskapare större möjlighet att arbeta efter eget huvud, men ett hårt statligt regelverk sätter ofta käppar i hjulen.  

Regissören Deepak Rauniyar

Själv inspirerades Deepak Rauniyar att plocka upp filmkameran efter att ha arbetat som filmkritiker; en särdeles missnöjd kritiker som levererade sågning efter sågning. 

– Filmerna gjorde mig arg. Vårt samhälle genomgick så mycket – från diktatur till revolution, demokratisering och krig – men våra filmer skildrade inget av det. Det var bara eskapism. Det var den insikten som drog mig till filmskapandet. 

Hans intresse för ett filmskapande bortom eskapism märks särskilt i en av filmens mest gripande scener, där huvudpersonen blir konfronterade av den föräldralöse Badri. Badris föräldrar blev dödade av maoistsoldater, och Agni kämpar inte emot när pojken låter slagen regna över honom. 

– Det ögonblicket är nödvändigt för både Badri och Agni, för att de ska kunna gå vidare. Agni kan se konsekvenserna av kriget och den skuld han bär, och be om förlåtelse – och det förändrar honom. Det är en förändring som vårt land behöver. 

Text av Karin Svensson

Filmen distribueras av Sveriges Förenade Filmstudios. Våra medlemmar bokar genom filmlistan. Andra som vill boka filmen kontaktar Tomas Tengmark.