Den tredje mannen

SFF har skaffat rättigheterna till klassikern Den tredje mannen. En film som ofta hamnar på listorna med filmhistoriens bästa filmer. Du bokar filmen genom filmlistan. För inspiration, läs Bo Bjelfvenstams text om denna outdödliga klassiker. Texten publicerades i Filmrutan nr 4, 2017.

 

Minns någon det ännu?

”Italien under Borgia var en trettioårig period av krig, terror, mord och blodsutgjutelse – men de producerade Michelangelo, Leonardo da Vinci och renässansen. I Schweiz fanns broderlig kärlek, de hade femhundra år av demokrati och fred, och vad producerade de? – Gökuret!”.

   Det är Harry Lime (Orson Welles) i Den tredje mannen (The Third Man, 1949) som blottlägger sin livsfilosofi för gamle kompisen Holly Martins (Joseph Cotton). Om nu rätt ska vara rätt så uppfanns och tillverkades gökur inte i Schweiz utan i Schwarzwald, alltså i Tyskland som ju inte upplevt särskilt långa perioder av demokrati och fred.

   Bortser vi från det – kan det vara så att Harry Limes tankar går att tillämpa på Österrike? Få städer i Europa kan mäta sig med Wien för den som söker outsinliga flöden av konst, musik, litteratur. Och Österrike har sannerligen inte förskonats från blodsutgjutelse, imperialism, pogromer och förintelse. Fast där finns också gökur att köpa.

   Men Wien 1948, tre år efter kriget – en ockuperad, krigshärjad stad präglad av svarthandel, svält, smuggling och en befolkning som pendlade mellan ett förlorat krig och en ytterst osäker framtid. En passande bakgrund till en thriller tyckte den brittiske filmproducenten Sir Alexander Korda. En passande bakgrund var också att Korda hade pengar i Österrike som han på grund av valutabestämmelserna inte kunde föra ut ur landet utan måste göra av med på plats. Till exempel genom att producera Den tredje mannen där.

   Korda hade just avslutat en film som skulle visa sig mycket framgångsrik, Ögonvittnet (The Fallen Idol, 1948) skriven av Graham Greene och regisserad av Carol Reed, ett lysande samarbete som nu skulle upprepas med Den tredje mannen. Graham Greene skickades till Wien för att reka. Han stannade i två veckor och träffade brittisk militär, brittiska journalister, fascinerades av skumma nattklubbar, bordeller, svarta börshandel.

   Det var tre inslag som han särskilt tog fasta på, dels ”historien om en död man som inte är död” för att använda Greenes egna ord, och dels svarta börshandeln med bland annat penicillin som stals från sjukhusen och såldes svart, utspätt med vatten. Det tredje var Wiens väldiga kloaksystem. Och vem tipsade Greene om det? Jo, hans gamle chef och vän Harold Kim Philby, verksam både vid British Secret Service och sovjetiska motsvarigheten KGB. Rollkaraktären Harry Lime lär för övrigt vara inspirerad av just dubbelagenten och förrädaren Philby.

   Greene skrev en kort roman, ”Den tredje mannen”, som skulle bilda underlag till filmen. Med den i bagaget for Alexander Korda och den tilltänkte regissören Carol Reed till Bermuda för att träffa David O Selznick, som producerat filmer som Borta med vinden, Rebecka, Spellbound, King Kong. Selznick tände och ställde bland annat upp med två av sina stjärnskådespelare, Joseph Cotten och Alida Valli. Han fick i gengäld distributionsrätt i USA och rätt att göra ändringar i den amerikanska versionen av filmen.

   Selznick hade mängder av synpunkter på manus som pliktskyldigast noterades av de båda britterna. Mycket lite av synpunkterna lär ha påverkat filmen. Dock fick Reed ge sig på en punkt. Han hade velat ha James Steward som Holly, Selznick ville ha Joseph Cotten och så blev det.

   Det blev också lite gruff om den tredje huvudrollen, storskurken Harry Lime. Korda och Selznick ville ha Noël Coward, men Reed drev lyckligtvis igenom sin vilja och det blev Orson Welles. Den fjärde huvudrollen, majoren Calloway vid brittiska militärpolisen gick till Trevor Howard som gjort succé i David Leans film Kort möte (Brief Encounter, 1945).  

   Året 1948 brukar räknas som upptakten till det kalla kriget, det råkade gå hand i hand med produktionen av Den tredje mannen. I februari, när Greene rekade i Wien, tog kommunistiska partiet makten i Tjeckoslovakien, i april när Korda och Reed träffade Selznick klubbades Marshallplanen i USA:s kongress. I juni infördes en valutareform i de delar av Tyskland som ockuperades av de segrande västmakterna. Det ledde till Berlinblockaden – Sovjetunionen stängde alla mark- och vattenvägar till Berlin som i stället fick försörjas genom västmakternas luftbro. Medan ett nytt världskrig verkade vara på väg började inspelningarna i Wien i oktober. Luftbron pågick i över ett år, först i september 1949 gav ryssarna upp ungefär samtidigt som Den tredje Mannen hade premiär i London.

   Det kalla kriget skymtade redan i Den tredje mannen. Harry Lime, skurken, samarbetar med ryssarna och förråder sin älskarinna till dem. I filmens slut försöker han rädda sig över till Wiens sovjetiska sektor genom de underjordiska kloakerna.

   Österrike var ju efter kriget ockuperat av de fyra segermakterna, USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike. Precis som i Tyskland hade varje segermakt ryckt till sig en zon och precis som Berlin var Wien uppdelat i fyra sektorer. Dock fanns i Wien en femte sektor, de centrala delarna som låg under gemensam kontroll. Jeepar med fyra militärpoliser, en från varje segermakt, for omkring på gatorna och höll ordning, en sorts yttre ordning. Den verkliga kriminaliteten var nog svårare att komma åt, att överhuvudtaget få syn på.

   Scenerna i Wien togs från oktober till december 1948, alltså under en mörk och regntung årstid med ganska få ljusa timmar.  Filmen skulle spelas in i mörker och halvmörker med mäktiga strålkastare som kastade dramatiska överdimensionerade skuggor på gamla vackra husväggar. Om det inte råkade regna fick brandkåren rycka ut och spola. Vad man mest fruktade var snö som brukade falla i december och som skulle ödelägga den speciella atmosfär man eftersträvade. Det gällde alltså att snabba på inspelningen. Tre olika kamerateam arbetade i skift mer eller mindre dygnet runt. Och Carol Reed regisserade alla. Sömn ersattes med Benzedrine, ett amfetaminpreparat som bland annat gavs till soldater under andra världskriget för att hålla dem vakna.

   Chefsfotografen hette Robert Krasker. Han hade utmärkt sig för stora technicolor-produktioner som Laurence Oliviers Henrik V (1944), och Gabriel Pascals Caesar och Cleopatra (Caesar and Cleopatra, 1945) men också för nedtonade svart-vita filmer som David Leans Kort möte och Carol Reeds En natt att leva (Odd Man Out, 1947). Krasker var starkt påverkad av den tyska 20-talsexpressionismen. Inspiration från filmer som Fritz Langs M (1931) är lätt att spåra i Den tredje mannen och dessutom har det då nya begreppet ”film noir” tydligen också gjort intryck på Krasker – starka kontraster mellan ljus och mörker, storstad med våta gatstenar, suggestivt, ångestfullt understruket av ett stort antal scener filmade med snedställd kamera. När inspelningarna avslutats fick Krasker av sina assistenter en present – ett vattenpass ”som en hjälp att hålla kameran i våg”.

   När Holly Martins kommer resande till Wien med tåg för att uppsöka sin gamle vän Harry Lime har han ingen aning om vad Harry egentligen sysslar med. Han vet bara att Harry lovat honom ett jobb. De båda herrarna, Harry och Holly, representerar två typer, eller kanske stereotyper, av amerikaner. Holly är den naive, välmenande, ur stånd att ta till sig subtilare, komplexare sammanhang. Han är övertygad om att han har alla svar, att hans moraliska kompass alltid leder honom rätt. Holly är egentligen författare, kioskboksförfattare. Protagonisterna i hans böcker är raka, enkla, onda eller goda.

   Harry Lime är Hollys motsatts. Vi har sett honom så många gånger på film – den charmige, onde, cyniske gangstern, finansmannen, politikern – en Citizen Kane, Gudfadern eller kanske Donald Trump.

   Holly anländer till Wien ”glad som en lärka och utan en cent”. När han kommer till Harrys hus får han veta av portvakten att Harry är död. Han omkom i en trafikolycka precis utanför huset. Portvakten såg hur de bar bort kistan.

   Portvakten spelar en liten men ganska viktig roll i handlingen som enda vittne till olyckan. Han antyder att han också såg en tredje man. Portvakten spelas av Paul Hörbiger, en av Österrikes populäraste skådespelare som sedan 20-talet medverkat i närmare 300 filmer. Trots sin minimala roll hamnar Hörbiger överst med stora bokstäver på Tredje mannen-affischerna i Österrike eftersom alla vet vem han är medan Welles och Cotten får obetydliga placeringar eftersom just ingen vet vilka de är. 

   Holly går på Harrys begravning. Där får han syn på och fascineras av Harrys väninna Anna (Alida Valli) och där träffar han också den engelske majoren Calloway (Trevor Howard) som låter Holly veta vem vännen Harry verkligen var och vilka kriminella affärer han sysslat med.

   Holly har förälskat sig i Anna men känslorna besvaras inte. Anna har flytt från kommunismen i Tjeckoslovakien och vistas illegalt i Wien. När Harry förrått henne till ryssarna får han i gengäld garanterad fristad i Sovjetsektorn. Holly vankar utanför hennes hus, känner sig förföljd. Han ser Annas katt tassa in i den mörka porten på andra sidan gatan, slingra sig runt ett par skor som är det enda som är svagt belyst. Holly skriker: ”Kom fram, kom fram, ut med dig i ljuset så vi kan se dig!” Med sitt skrikande har Holly väckt en kvinna i grannhuset. Hon tänder ljus, ljuset faller på mannen i porten och där står han – Harry Lime, Orson Welles, med sitt sardoniska leende i hög grad levande. Det varar bara ett par sekunder så släcker kvinnan ljuset. Men Holly har känt igen Harry, han försöker springa över gatan men hejdas av en bil. När han kommer fram till porten finns varken katt eller Harry där. Han ser en skugga av den flyende Harry och springer efter. Harry finns ingenstans.

   Harrys kista grävs upp, där ligger en man som arbetade på sjukhuset i Sovjetsektorn, som förrådde Harry och därför mördades.  Men om Harry lever, var finns han?

   Holly lyckas få till stånd ett möte med Harry i nöjesparken Pratern. Där finns det 65 meter höga pariserhjulet. Under andra världskrigets sista dagar drev ryska trupper ut tyskarna från centrala Wien till Pratern. Nöjesparken ödelades fullständigt. Allt jämnades med marken utom pariserhjulet som stod kvar som en erinran om det Wien som en gång dansade och log. Holly och Harry kliver in i en av pariserhjulets gondoler och medan de far varvet runt utvecklar Harry sin cyniska livssyn. När de nått högsta punkten och ser människorna som små prickar långt därnere säger Harry: ”Skulle du verkligen känna något medlidande om en av de där prickarna slutade röra sig? Om jag erbjöd dig tjugotusen pund för varje prick som slutade röra sig skulle du då verkligen be mig behålla mina pengar eller skulle du försöka räkna ut hur många prickar du skulle ha råd att låta leva?”

   Väl nere på marken fäller Harry sin replik om schweiziska gökur och med ett glatt ”So long, Holly” försvinner han. Replikerna i pariserhjulet skrev Orson Welles själv – i varje fall hävdade han det.

   Harry har försvunnit ner i kloakerna för att försöka rädda sig till den sovjetiska sektorn. Han förföljs av ett stort uppbåd poliser och hundar med Calloway och Holly i spetsen. Väldiga tunnlar, vattenfall, spiraltrappor, trånga gångar. Ekon av visslingar och rop, hundskall, skvalpande vatten och ett skott. Holly har skjutit och dödat sin gamle vän.

   Sekvensen i Wiens kloaker imponerade särskilt på dåtidens publik – atmosfären, realismen, belysningen. Få anade att det mesta spelats in i en studio i London. Orson Welles som den stora diva han var, vägrade att filma i kloakerna, det luktade för illa. Man letade fram en man med Welles kroppshydda och rörelsemönster och lät honom springa i de verkliga kloakerna medan Welles närbilder filmades i studiobyggda och, får man anta, välluktande kloaker.

   Harry har begravts igen, den här gången på riktigt. I filmens slutscen på kyrkogården står Holly i vänster nedre förgrund och väntar på Anna. Vi skymtar henne långt bort i änden av en gång. Hon kommer gående mellan gravarna i en lång tagning mot kameran. Vad ska ske när hon kommer i jämnhöjd med Holly? Blir det happy end, kramar och kyss och så lever de lyckliga så länge de lever? Graham Greene ville att hon skulle ta honom under armen och vandra bort med honom. Nej, hon gör ingetdera. Det blev som Carol Reed ville. Anna säger ingenting, ser inte åt honom, likt en zombie går hon förbi honom ut ur hans liv. Holly tänder en cigarett och så slutar filmen.

   Oförglömligt? Ja, men kanske ändå glömt om det inte vore för musiken. Den vidunderliga cittran. Carol Reed hörde av en tillfällighet Anton Karas spela cittra på en bar och blev genast intresserad, fängslad, fascinerad. När Reed återvänt till London inbjöd han Karas och spelade in hans musik. Tänkte sig att något kanske kunde användas som atmosfärskapande. Ju mer han hörde dess mer ville han ha med i filmen. Till slut fick Anton Karas ta över helt, all musik i filmen spelas på cittra. Detta trots att redan kompositör, dirigent och en 65-manna-orkester engagerats. Men Carol Reed var stenhård. Cittra, ingenting annat än cittra.

   När Den tredje mannen hade premiär i London 1949 blev framgången omedelbar och överväldigande. Sällan har kritik och publik varit så eniga över hela jorden – utom i Österrike. Publiken strömmade till även i Österrike, gurglet kom från turistintressena och andra myndigheter som pep i högan sky. Filmen visade precis det som ”de ansvariga” ville komma bort ifrån – Wien som ett centrum för allehanda kriminalitet, en farlig plats. Wien som ju annars alltid framstått som de glada valsernas stad! Ganska snart insåg dock alla att Den tredje mannen inte var en belastning utan en ovärderlig tillgång för Wien. Idag är det i stort sett Mozart och Harry Lime som lanseras för turister. Filmen fick en Guldpalm i Cannes för bästa film och en Oscar för bästa foto.

   Musiken måste haft stor del i framgången. Ingen tycks ha förutsett det, några grammofonskivor hade inte pressats. Man tänkte raskt om och tre veckor senare hade 100 000 plattor sålts. Otaliga versioner av ”The Harry Lime Theme” strömmade ut i världen. Anton Karas blev rik, kanske stenrik, och köpte en restaurang i Wien som han kallade ”Der dritte Mann”. Vantrivdes, saknade förberömmelsens tid när han spelat på barer med publikens stim och sorl och skratt i bakgrunden. Nu kom folk resande från världens alla vrår och lyssnade på hans berömda cittra andäktigt knäpptysta som i en konsertsal. Anton Karas drog sig tillbaka.

   Dritte Mann Museum äger hundratals inspelningar. Ja, det finns faktiskt ett museum i Wien som bara ägnar sig åt filmen. Tusentals affischer, programblad, manuskript, foton och så förstås själva originalcittran. En del av museet upptar en utställning som sätter in filmen i sitt historiska sammanhang, efterkrigstidens Wien.

   Vill man försjunka ännu mer i Den tredje mannen kan man gå med på stadsvandring till filmens olika inspelningsplatser. Dagens Wien är också tredje mannens Wien, i varje fall om man väljer en utstakad väg. Och visst, där ligger ju hotell Sacher, det brittiska högkvarteret och runt hörnet Café Mozart. Och Annas hus med porten där Harry först dyker upp, och Harrys bostad och affischpelaren med nedgång till kloakerna.

   En närmast legendarisk biograf, Burg Kino, grundad 1912, visar sedan decennier Den tredje mannen tre gånger i veckan.    

   Vill man så ytterligare bokstavligen fördjupa sig finns arrangerade vandringar i Wiens kloaker. Iklädd vit hjälm med pannlampa ormar man sig ner i en oändlig spiraltrappa, slingrar i trånga gångar, passerar frustande vattenfall och så helt plötsligt känner man igen sig. Det var ju här i den väldiga huvudkloaken som Harry Lime först lyckades undkomma sina förföljare. Javisst, men då måste man bortse från att kloaken var kopierad och uppbyggd i Londonstudion.

   Vi beordras släcka våra pannlampor och upp på en av de väldiga kloakväggarna projiceras Holly Martins som hoppar av tåget i Wien ”glad som en lärka”. Vi serveras utdrag ur filmen alltmedan Anton Karas gudomliga cittra ekar i kloaktunnlarna.

Av Bo Bjelfvenstam